Tennisprofilen om viltolyckan: “Trodde jag skulle dö”

När Janne Gunnarsson, 60 år, krockade
med en älg blev hans bil skrot och han
själv fick tre frakturer i huvudet. Sammanlagt
fem blödningar i hans hjärna gjorde
det ovisst om han skulle överleva.
– Jag hann inte reagera när älgen kom ut. Det
är inte ens bromsspår på vägen, säger Janne
Gunnarsson.

Väg 126 går mellan småländska Växjö och Olofström
i Blekinge. Asfaltsvägen skär genom skogslandskapet.
Hastigheten är 90 km/h trots att skogen ligger nära
vägbanan. Det finns inget viltstängsel.
Janne har kört vägen hundratals gånger under
fyrtio års tid. Han kommer från Olofström och än i dag
bor hans mamma kvar där. Det var skymning, klockan
närmade sig sex. Janne har tidigare ägt riktigt snabba
bilar och gillade att köra fort.
– Jag kände mig van vid vägen. Jag körde ofta lite
för fort. Jag hade precis avslutat ett samtal med en
släkting. Det minns jag. Sen small det. Jag såg inget
djur.
Älgen, som var uppåt fyra hundra kilo tung, låg
massakrerad på vägen när första bilist kom till platsen.
Janne hade voltat av vägbanan, enligt räddningstjänstens
händelserapport. Han satt fastklämd i den demolerade
bilen. Samtidigt som Jannes airbag löste ut
larmade bilen automatiskt SOS Alarm.

Ögat hängde
Inspelningsfunktionen i bilen sattes igång men
Janne var medvetslös och lyckades inte prata in något.
Räddningstjänsten fick larmet men hade ingen övrig
information att gå på. Det var oklart om det var något
allvarligt.
Mannen som fick Janne Gunnarsson talbar trodde inte
på ett lyckligt slut. Taket var intryckt och Janne blödde
från huvudet, ögat hängde delvis utanför hålan.
– Han som var först på plats har berättat att jag
verkade för svårt skadad för att överleva. När jag kom
med ambulans till sjukhuset i Växjö och de röntgade
mitt huvud blev de också bekymrade. Jag hade blödningar
i hjärnan. De skickade mig vidare till Lund för
operation. Min familj var med mig och satt och grät.
De visste inte om jag skulle klara det, säger Janne Gunnarsson.
Men läkaren i Lund ville inte operera. Det kunde bli allvarliga
men om operationen inte lyckades fullt ut. Han
valde att avvakta i hopp om att blödningarna skulle gå
tillbaka. Han fick rätt.

– Jag är väldigt tacksam att det inte blev någon
operation. I dag är jag till nittio procent tillbaka. Jag
blir fortfarande trött och kan bara jobba halvtid. Men
det går stadigt åt rätt håll, säger Janne Gunnarsson ett
halvår efter olyckan.

Besöker olycksplatsen
Älgskadefondsföreningen tar med honom till platsen
för olyckan. Janne har kört på vägen några gånger sedan
olyckan men har inte uppfattat var olycksplatsen
är eftersom han inte minns händelsen.
– Någonstans innan Hynnenäs är allt jag vet, säger
han när vi närmar oss.
Med hjälp av koordinater från räddningstjänsten hittas
olycksplatsen till slut. På ena sidan av vägen ser det ut
som att någon plogat marken. Nytt gräs sticker fram
här och där.
– Det måste vara här, säger han ståendes i diket.

Bilar och lastbilar passerar Janne i hög fart. Det finns
inget mitträcke och vägrenen är bara några decimeter.
Janne hade tur som inte körde in i en mötande bil eller
lastbil. Han titt ar sig omkring.
– Vilken tur att jag körde ned just här. Kolla den
bjässen. Hade jag kraschat in i den vet jag inte vad som
hade hänt, säger han och pekar på en flera ton tung
sten. Han kraschade några meter bredvid.
– Jag har kört här så många gånger och aldrig sett
ett vilt. Skogen ligger tätt inpå, det är bara ett par meter.
Är det skymning och någon hoppar ut. Då har du
bara en sekund på dig, säger han.

Rolex överlevde
I bagageutrymmet hade Janne hunden Rolex i en bur.
Det är en Char pei på åtta år. Janne och hans mamma
har delad vårdnad. Som genom ett mirakel överlevde
den utan några allvarliga skador.
När vi är på väg hem från platsen slår det Janne
hur nära han var att förlora sitt liv. Eller att han blivit
allvarligt handikappad. Då hade han inte fortsätta att
vara nära sina barn och sin fru.

Då kommer tårarna.
– Det väcker mer känslor än vad jag trodde att vara
tillbaka, säger han och torkar tårarna med handens
baksida.
Det fanns risk att han skulle få svårt med talet eller
drabbas av minnessvårigheter. När han vaknade till
liv så testade läkaren hur det stod till med minnet och
frågade vilka det var i rummet.
– ”Det är mina vänner”, svarade jag. I själva verket
var det mina tre barn och min fru. Jag var fortfarande
lite borta i skallen.
Efter ett tag fick han åka tillbaka till Växjö och sedan
även påbörja sin rehabilitering. Två timmar per dag
blev det hjärngympa. Han fick träna på att säga nummer
och upprepa dem baklänges. En månad senare
tvingades han köra upp igen. Handledaren försökte
störa honom genom att prata mycket, för att se hur det
var med hans koncentrationsförmåga.
– Det har gått bra med allting. Jag är glad att jag lever
och inte har fått några tydliga men. Min familj har
varit fantastisk. Likaså läkarna. Jag hade tur som hade
en modern bil som larmade automatiskt till räddningstjänsten.
Det tog mindre än femton minuter så var de
på plats.
I dag kör han mer försiktigt.
– Jag kör gärna tio km under hastighetsbegränsningen.
Vad är meningen med att komma fram fem minuter
tidigare, om det innebär att man ska ta risker?